Dagboken

Dagboken

Välkommen!

Här finns en del utdrag ur mina texter men även annat.

Till Hemsidan: http://www.dramadialogen.se

Du behöver inte logga in för att skriva kommentarer!

Hans Alfredsson död.

Levande Livet!Posted by Kristofer Nilsson Sun, September 10, 2017 22:22:32
Mästaren är död. Hans Alfredsson.
Hasse har gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Nu sitter han i himlen med Tage och garvar åt gamla minnen. Kanske tar de en pilsner med Monika Z.
Ingen kommer någonsin att kunna ersätta Hans A, han var unik som den begåvade multikonstnär han var. Han kunde allt. Och det viktigaste av allt var att han hade något att säga, han var inte bara ett ego som suktade efter applåderna. Underhållning med något mer under huven än underlivshumor.

Jag sörjer en stor konstnär.

  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post34

Tramp tramp

Levande Livet!Posted by Kristofer Nilsson Sat, February 04, 2017 11:47:48

Hos terapeuten 1

Terapeuten spände ögonen i mig och frågade vad är det värsta som kan hända? Det svartnade för ögonen, jag svarade:
- Det ringer på dörren och när jag öppnar står Trump där.

Hos terapeuten 2:

Terapeuten log, spände därefter ögonen i mig och frågade vad det absolut värsta som kan hända är? Det svartnade för ögonen, jag svarade:

- Jag vaknar mitt i natten och går upp för att skölja av ansiktet, när jag tittar upp i spegeln ser jag inte mitt eget ansikte utan Trumps grinande anlete.





  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post33

Mörkret Faller

Dramatik!Posted by Kristofer Nilsson Tue, August 09, 2016 15:58:37
Min nya pjäs Mörkret Faller handlar om vad gangsterkrig och främlingsfientlighet gör med människor.

Sverige 2017. I denna våldsamma tid får vi mota bort rädslan och våga betrakta ondskan rakt i ögat. I pjäsen lyckas Ahmed mot alla odds ta sig in i det svenska samhället - tack vare en kvinnlig polis!
Detta är en folkhemstragedi med bittergubben Elof och hans finska Helmy hemtjänst som visar sig vara den värsta rasisten.

Kristofer Nilsson Ahlberg, maj 2017.







  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post32

Recension Kinski o Döden

Dramatik!Posted by Kristofer Nilsson Mon, March 21, 2016 20:01:07
http://www.kultursidan.nu/?p=24492

Läs, läs, läs!


Tron, hoppet och ångesten

Påsken närmar sig, ett drama om död och liv. Ute segrar våren över vintern, fågelkvitter, vintergäck och krokus livar upp stadens parker och trädgårdar. Margareta Kinski skakar som ett snustorrt asplöv.

Det blir en lång natt hemma hos brodern Josef. Syskonen Kinski har inte setts på många år och de har en hel del att tala om. Mycket talar de om döden, något om livet, de rentav snuddar vid kärleken. De existentiella frågorna cirkulerar på scenen på Teater Bråddgatan 34 medan metronomens tickande kapar sekunder. Det är lördag kväll och Teater Kinski har urpremiär på Kinski och döden.

På mattan i Josefs vardagsrum står fåtöljen invid schackbordet. Som schackpjäser reser sig två smala hyllor, svart drottning lutar mot vit kung. Utanför mattkanten ligger en långskaftad spade, Josefs yrke är dödgrävarens.

Goda arbetskamrater. I en tillbakablick möter vi Josef Kinskis vän Nestor.

Ordet har blivit kött. Idéromanen Josef Kinski och döden av författaren Melker Garay har, som all hans litterära produktion, ett mycket svart omslag. Ur dess innehåll har dramatikern och regissören Kristofer Nilsson Ahlberg skapat en synnerligen svart komedi.

Tre skådespelare på scenen. John Hedman spelar Josef Kinski, Eva Carlsson gestaltar Margareta Kinski och Lise Müller kreerar papegojan Vincent och alla de andra. Spelstilen är stiliserad, ibland över gränsen till stel, mellan en smula naturalism och dubbelt upp av surrealism. Även koreografi bryter in.

Vid sidan av scenen intonerar musikern Marcho Marchev Härlig är jorden som förbereder publiken på vad som ska komma. Mellan scenerna klämmer han klaffarna i ångestskrik och andra mer eller mindre upplyftande stämningslägen. Han spelar på flöjt, saxofon och klarinett, dragspelets bälg andas tango.

Skrattet blir en förmildrande omständighet, för syftet med uppsättningen är att tala allvar om döden. Som upplysta nutidsmänniskor vet vi egentligen att när hjärtat slutat slå och hjärnans elektriska signaler slocknar några minuter senare så är det slut. En handuppräckning bland publiken – vem har aldrig haft ångest inför döden och efterdöden? – skulle förmodligen ge magert utfall. Vi människor är inte så rationella, vi bär på alla tre: tron, hoppet och ångesten.

Mest handlar Kinski och döden ändå om livet. För det visar sig att under Margaretas djupa dödsångest bor hennes längtan och oförmåga till livet. Margareta och Josef i samtal:

– Jag vill inte dö. Jag vill inte ens tänka på att dö. Jag vill leva.

– Lev då. Innan du dör.

– Ja, men hur gör man?

”Att vara eller inte…”. Fel Shakespearecitat, bannar Vincent/spelledaren.

John Hedmans Josef är mer sympatisk men Margaretas besök skrapar på hans yta. Han grubblar över döden, läser i sina böcker och skriver i sina anteckningar med samma intensitet som han gräver sina gravar. Han säger sig vilja förstå döden, förstå dess mening. Men det kanske är livet han först borde förstå.

Vi får snart veta att även han har sitt handikapp, där fanns en gång en älskad Heidi.

Eva Carlsson står med den bleka Margaretas bibel i sina skakande händer. Den bild av kristendom som förmedlas genom henne är torftigt snäv. Hon har läst sin bibel men inte smält den, skulle man kunna säga.

Hennes längtan är Gud och paradiset, kanske även en dvärgpudel. Det känns som vore hon fortfarande 14 år och väntar på att bli sedd och bekräftad. Hade hon varit ung nu skulle hon velat stå i Idolkön, men inte vågat.

Men varför snuddar hon aldrig vid hoppet i form av förlåtelsen, om hon är katolik, eller nåden, för lutheranska syndare?

”Döden är den stund människan möter sig själv”, säger någon. Kanske det är Josef, troligare är det Döden, en av de många besökare som Lise Müllers fascinerande papegoja Vincent presenterar i kraft av sin roll som spelledare. Hon driver på, piskar fram samtalsämnena i rask följd, om döden som skräck eller befriare följs av frågor om själens existens och om evigheten.

Till slut kokar det ändå ner till den psykologiska spelplanen vilket gör att det trots allt kan ses som drama/teater och inte ett filosofiskt samtal i förklädnad. Där fanns en familj, den tog svår skada. Syskonen övergavs och övergav sig själva.

Kristna, troende av alla andra slag, agnostiker och icke-troende, kollektiv eller individer, alla vidrör vi – eller försöker begrava – samma frågor. I föreställningens skrattspegel kan vi få syn på oss själva. Att våga möta det förflutna är första steget mot ett bättre liv. Ta vara på det.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin och Roland Johansson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin


TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

19, 24 mars, 2 april 2016, kl 19
Kinski och döden

efter Melker Garays bok Josef Kinski och döden

Manus och regi: Kristofer Nilsson Ahlberg
Scenografi och kostym: Jenny Berglund
Musik och teknik: Marcho Marchev
Producent: Carin Fahlén

Prod: Teater Kinski och Teater Pelikanen

SKÅDESPELARE

John Hedman

Eva Carlsson

Lise Müller

LÄNKAR

Teater Kinski Facebook FB-evenemang

Teater Bråddgatan 34 hemsida Facebook

Slutet närmar sig för Kinski och döden reportage Kulursidan.nu 17/3 2016

Garays Josef Kinski och döden blir teater reportage Kultursidan.nu 20/1 2016





  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post31

Gasen i Botten!

SkrivklådaPosted by Kristofer Nilsson Wed, December 09, 2015 11:32:27

Känns det tomt? Eländet tynger dina axlar?

Då har jag lösningen för dig!

Sätt dig bakom ratten och upplev känslan av fartens tjusning.

Rakt in i tunneln, du har kontrollen och makten.

Aj då, ljuset i tunneln försvinner.

Skit samma, gasen i botten!

Nu försvinner belysningen på bilen, du kör i kompakt mörker.

Vilken känsla, du svävar, du är inte vem som helst, du har makten och härligheten i ryggen…

Klimathot - blääh, flumsnack och vänsterpropaganda, här kommer jag och jag är ODÖDLIG!!!



  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post30

Kinski och Döden!

Dramatik!Posted by Kristofer Nilsson Thu, November 12, 2015 15:48:42


Teater Kinski är ett teaterprojekt sprunget ur kontakten mellan författare Melker Garay och dramatiker/regissör Kristofer Nilsson Ahlberg. Samtalen ledde till en dramatisering av Garays uppmärksammade roman Josef Kinski och döden.

Urpremiären på Kinski och döden sker i Garays hemstad Norrköping den 19 mars 2016.



  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post29

Min man lever!

Dramatik!Posted by Kristofer Nilsson Tue, November 25, 2014 16:46:15
Såhär börjar scen 2 ur min nya pjäs om mansrollen:

I radhusets sovrum sover det gifta paret Jonas och Mia Skoglund.
Andetag, snarkningar, sedan ljudet av ett tåg som kommer och passerar i hög fart. Ytterligare ett tåg passerar. Ett tredje tåg passerar i hög fart, tutar.


JONAS vaknar abrupt, ser sig omkring, sätter sig upp, sökande till Mia
Ursäkta..? Hallå?

MIA halvsover
Va..?

JONAS tvekar
Eeeeh...
artigt
God morgon.

MIA stönar
Somna om nu, det är lördag...
vänder sig om i sängen

JONAS förstår inte
Jaha?

MIA
Du kan väl hålla om mej lite?

JONAS går upp ifrån sängen
Jag tror jag måste... gå.

MIA med en väldig suck
På muggen?

JONAS oroligt
Det är nåt som inte stämmer...
kort paus

MIA sätter sig upp i sängen
Vad är det?
Jonas?

JONAS smakar på namnet
Joooonasss...

MIA
Vad är det som har hänt?
Jonas stirrar på henne
Sluta nu!

JONAS
Sluta med vaddå?

MIA
Den här leken, det är inget kul!
Kort paus

JONAS
Förlåt. Förlåt mej, du är väldigt söt och så, men jag tror jag måste...

MIA
SLUTA!
Paus, han tar försiktigt på sig ett par byxor som hänger på en stol, de passar

JONAS
Har jag gjort något... fel?

MIA
Det är jag - Mia! Du känner väl igen din egen...
tvekar
fru?

JONAS
Fru... Fru Jonas!

MIA
Tog du den där sömntabletten igår? Hur många svalde du egentligen? Du har väl inte..?

JONAS avbryter, formellt
Jag har sovit alldeles utmärkt, du har en mycket bra säng, ...Mia.
sätter sig i sängen, studsar ett par gånger
Vad kostar en sån här säng nuförtiden?
kort paus

MIA
Men du Jonas, om jag hämtar in barnen då? Ska jag ropa på...?

JONAS reser sig hastigt, nervöst
Barnen? Nja, inte just nu… en annan gång kanske.
sträcker på sig, hurtfriskt
Som sagt, jag har verkligen sovit utmärkt! Men…

MIA
Men..?
Kort paus

JONAS med ett ansträngt leende, omväxlande hurtigt och frågande
Det var en tågstation... Långa perronger... ett tåg jag absolut inte kunde hitta.
Jag springer omkring där, upp och ner, upp och ner i trapporna, men hur jag än letar hittar jag inte rätt perrong. Märkligt va?
Skrattar halvkvävt
EXTREMT dålig luft härnere i tunnlarna, VARFÖR MÅSTE FOLK RÖKA ÖVERALLT?
Hostar, har svårt att andas
VAR är mitt tåg?
Sätter sig tungt, paus

MIA
Herregud vilken mardröm!

JONAS neutralt
Mardröm. Det kan man säja.
Och du?

  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post28

Fenix flyger digitalt!

Fågel FenixPosted by Kristofer Nilsson Tue, October 21, 2014 14:02:00
https://itunes.apple.com/se/book/fenix/id930576918?mt=11

Äntligen!
Nu finns min roman Fågel Fenix att läsa i en uppdaterad, digital version för iPad/mac, här heter den bara Fenix. (åäö godkänns inte you know)
Provläs/ladda ner via:

https://itunes.apple.com/se/book/fenix/id930576918?mt=11


Här kommer Början:

Det här är egentligen inte min historia. Den handlar inte om mig. Men den måste berättas. Ändå. Jag måste få klarhet. Måste förstå vad som hände.
Det får nämligen aldrig hända igen.


Kapitel 1 Första Besöket Höst
En gammal allé med krokiga lövträd. Jag går på en omsorgsfullt krattad grusväg som leder fram till ett stort vitt hus av sten. På håll ser huset kallt ut men när jag kommer in slår värmen emot mig. Överallt gröna växter och mjuka, färggranna mattor.
Jag kliver uppför trapporna men stannar ofrivilligt till; på väggen hänger en stor tavla som föreställer en marknadsplats på, tror jag, medeltiden. Det är ett myller av folk och där - där är det igen - ögon som tittar på mig, en ung flicka och det är som att jag känner igen henne. Det oskuldsfulla, enkla och självklara som lyser i hennes ögon och...
- Goddag! Visst är den gudomlig?
Jag vänder mig om och möts av två vänliga ögon tillhörande en äldre kvinna. Vi hälsar och hon berättar kort att tillståndet har stabiliserats men att ”doktorn har förordat ytterligare en period av medicinering".
Hon pratar sådär gammeldags barskt som de gör i gamla svenska långfilmer och jag får svårt att hålla mig för skratt. Som tur är får hon syn på någon annan och lämnar mig med en liten nätt nick, pekande mot en korridor.
Jag letar mig fram till rum nummer 258, knackar försiktigt på dörren.
- Kom in! hör jag inifrån, öppnar den massiva dörren och går in. Han sitter på sängen med en bok i handen, Det omöjliga av Sonnevi.
- Jag har väntat på dej. Hur gick resan?
- Bra, jag skrev lite på min nya låt...
- Så bra. Att du skapar, menar jag.
Jag tittar mig omkring i rummet, där ligger böcker, skivor och diverse papper i högar. En påse med brev, kan det vara mina? En gammal stereo, en freestyle.
- Jag lyssnar mycket på musik, väldigt mycket faktiskt; Sjostakovitj, Mozart, Brahms... Och så Kölnkonserten med han Keith Jarret, har du hört den?
Jag skakar på huvudet, sätter mig längst ut i hörnet på en stol med kläder, omtumlad av att se honom så upprymd.
- Helt underbar musik, han spelar piano och han improviserar, kan du tänka dej, improviserar i säkert en och halv timme... Helt solo!
Han rusar upp och sätter på skivan, vill att jag ska lyssna här och nu. Och jag gör det, för hans skull. Det är inte min typ av musik, men det låter mycket speciellt så jag fattar varför han gillar den.
- Annars då? undrar jag när han äntligen lugnar sig.
- Nja, jag läser lite, promenerar... Ibland spelar jag kort med några av dom andra. Eller biljard.
- Har du lärt känna nån? Fått några vänner?
- Nä, egentligen inte. Jag tycker dom verkar så... Fast jag är väl likadan förstås.
- Har du tänkt nåt mer på det vi pratade om i telefon?
- Inte mycket. Vill du ha kaffe förresten, det är fika nu vid tre.
- Kaffe, visst.
Säger jag och ler mitt allra bredaste leende. Jag dricker egentligen bara te, men har inte mage att säga det.

Vi går ned till matsalen och tar för oss av det uppdukade, han tar rejält med vaniljsås och grädde till äppelkakan. Han skrattar och flirtar ohämmat med kökspersonalen, jag kan inte avgöra om det är anställda eller intagna. Hoppas att det är ett gott tecken, se om jag kan få honom att öppna sig lite.
Det är en skön septemberdag och vi sätter oss i solen med äppelkakan. På marken omkring oss i trädgården ligger fallfrukten och jäser i solskenet. Tar ett djupt andetag...
- Hur länge sen är det vi sågs? frågar han snabbt.
- Tre år. Jag hade just varit och träffat Frida.
- Frida?
Oron kommer som en elektrisk impuls och hans ögon spanar efter något osynligt borta i skogskanten.
- Hon mår förresten alldeles utmärkt, har flyttat till Sölvesborg och fått två härliga ungar.
- Är hon inte arg på mej?
Jag lutar mig fram och lägger handen på hans, klappar lite. Hans hand tar tag i min, drar försiktigt men bestämt, som en tydlig signal. Och nu är han som ett öppet sår:
- Kan du förlåta mej? Snälla, säj att det finns en liten liten chans?
- Ta den här, säger jag och ger honom min pappersservett.
Han snyter sig ett par gånger och tittar sen, nästan lyckligt, på mig.
- Jag är så glad... så himla glad att du är här. Förresten kommer jag nog att dö snart.
- Men herregud, du ska inte dö! Du ska fylla femti, det är vad du ska göra.
- Jaha, är det det jag ska göra!
Han skrattar högt och kastar sig glupskt över äppelkakan igen, vaniljsåsen liksom sväller i munnen. Jag hör ett läte, ett lystet litet läte som kommer ur strupen men så upptäcker han att kaffet är slut och plötsligt är han borta. Väck.
Hämtar andan lite, känner att jag får passa mig. Mina tårar får vänta. Till en annan gång. Runt omkring sitter människor och fikar, lågmält pratande. Hör inte vad de säger men ser på deras framåtlutade överkroppar att de värnar om vartenda ord. Det är viktigt nu, viktigt att lyssna och förstå.
Plötsligt ligger det en gul lapp på bordet. Tar den, vecklar ut och läser tre darrigt handskrivna ord:
Jag älskar Dig!
Några envisa getingar surrar omkring mitt huvud, jag är iskall. När de närmar sig hans äppelkaka viner dagens Expressen genom luften och lämnar tre döda getingar på bordsduken. Någon skrattar i bakgrunden, en mansröst ropar: ”Tjena Simon!”.
- Vad gör du? säger han och sätter sig igen.
- Jag köpte en tidning åt dej, med söndagsbilaga och allt.
- Du kanske också ville ha mer kaffe?
- Nä nä, det är okej.
Sen sitter vi där och bara ler mot varann.

En timme senare, vi sitter på hans säng. Jag tar fram en liten fickbandspelare och förklarar hur den fungerar.
- Om du vaknar mitt i natten så är det bara att trycka här och sen snacka. Bra va?
Inget svar. Och nu är leendet borta. I den tystnaden bestämmer jag mig.
- Vad var det för slags kurs du gick på Gotland?
- Det kommer jag inte ihåg. Jag minns bara att hon tafsade.
- Vem då?
- Terapeuten, en kvinnlig medelålders, Gun hette hon. Hon såg bra ut, väldigt bra med starka, tydliga drag. Ganska hårt sminkad och så hade hon enorma bröst, det bara vällde ut. Men det ska vi inte prata om nu.
- Vad var det som hände?
- Hon tafsade på stjärten, när hon kom åt. Sådär i förbifarten, när ingen såg. Jag snackade med min rumskamrat och hon var på honom också. Och allra värst var det när hon hade fått i sej lite.
- Vaddå?
- Ja, det var rödvin eller whiskey. Hon var omättlig på nåt sätt, som ett hungrigt litet djur som bara vill ha mer.
- Vad sjutton gjorde du där?
- Jag ville pröva på nåt nytt.
- Och efter kursen åkte du på en fest och där satt hon. Pea.
- Jo, så var det. Men måste vi verkligen dra upp det?
Nu när vi äntligen har kommit igång! Måste lugna mig, förklara, inte hetsa upp mig i onödan...
- Jag har försökt. I flera år nu. Att berätta. Det går inte. Jag kan inte. Du kan ju fråga psykologen.
- Vad säger han då?
- Hon, det är en hon, Anna... Hon vill mej väl, pressar mej inte, hon förstår mej. Anna säjer att vi inte ska gräva i onödan. Det är viktigt med positiva tankar, viktigt att kunna stiga upp på morron, viktigt att...
- Vill du sitta här resten av livet, är det verkligen det du vill? avbryter jag irriterat.
Hans ögon blir stora, de tittar sig vilset omkring.
- Du förstår, jag behöver få klarhet. I vad som hände. Och det finns bara en som kan berätta. Du.
Han börjar skratta igen, fast den här gången låter det som en blandning av skratt och gråt. Låter honom hållas, väntar ut honom.
- Tror du verkligen det hjälper?
- Yes.
- Men... jag vet inte om jag orkar, suckar han.
- Ja ja. Nu tar vi det från början igen. Gotland sa du.
- Det var en helt otrolig sommar, minns jag, med torrt och varmt väder långt in i september. Nä, nu tar vi paus va?
- Jag måste få veta vad som hände!
- Varför då?
Det är som att han inte vill förstå, inte vill se in i det förflutna. Jag inser att vi inte kommer längre idag, reser mig, går ut i korridoren, hittar en toalett, kollar mobilen: inga meddelanden. Kanske har jag varit för angelägen, pressat på en aning för hårt? Men han var ju knappast oförberedd, om han bara läst mina brev förstås. Jag står länge framför spegeln, stirrande efter hans ansikte i mitt.
Tillbaka i rummet, han sitter bortvänd. Jag tar på mig jeansjackan och ryggsäcken, gör mig redo.
Då hör jag, den svaga rösten.
- Snälla, gå inte. Jag ska berätta. Jag lovar.
Han reser sig, med tårar i ögonen.
- För din skull.
Jag går emot honom och nu rinner även mina tårar. Men det gör inget, för han har bjudit in mig till den mörka garderoben. Vi står där i hans rum på Solängen och håller hårt om varann. För nu börjar det, allvaret. Och han viskar i mitt öra:
- Agnes, min lilla flicka...





  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post27
Next »