Dagboken

Dagboken

Välkommen!

Här finns en del utdrag ur mina texter men även annat.

Till Hemsidan: http://www.dramadialogen.se

Du behöver inte logga in för att skriva kommentarer!

Fågel Fenix - Romandebut!

Fågel FenixPosted by Kristofer Nilsson Sun, June 19, 2011 13:23:41
Hej hopp! smiley

Nu finns - äntligen! - min romandebut Fågel Fenix att läsa som bok; 316 sidor med spännande läsning.
Du beställer den via min e-postadress: ikristo11fenix @ gmail.com

Idén till romanen kom efter att ha levt med en för mig okänd familjehemlighet i många år. Dessutom har jag egen erfarenhet av sekter och liknande sammanhang.

Vilsenheten och ensamheten i dagens Sverige är påtaglig, Fågel Fenix handlar om just detta vilsna sökande efter en mening, en längtan efter att ingå i ett nära, personligt sammanhang som har med rötter och gener att göra.

Berättelsen är spännande och innehåller trovärdiga karaktärer. Den är dessutom annorlunda med sina insprängda stycken av poesi och dramatik. Romanen ligger helt rätt i tiden med sitt sökande efter rötter.

Intrigen i korthet:

Agnes söker upp sin pappa Simon som har tillbringat tretton år på olika slags anstalter. Hon söker svaret på vad som verkligen hände med hennes mamma, hur gick det till när Pea dog? Är Simon inblandad och om inte - varför blev han då dömd för mord?


Här kommer Början:

Det här är egentligen inte min historia. Den handlar inte om mig. Men den måste berättas. Ändå. Jag måste få klarhet. Måste förstå vad som hände.
Det får nämligen aldrig hända igen.

Jag går på en krattad grusväg, gammal allé med krokiga lövträd, som leder fram till ett stort vitt hus av sten. På håll ser huset kallt ut men när jag kommer in slår värmen emot mig. Överallt gröna växter och mjuka, färggranna mattor.
Jag kliver uppför trapporna men stannar plötsligt till. På väggen hänger en stor tavla som föreställer en marknadsplats på, tror jag, medeltiden. Det är ett myller av folk och där - där är det igen - ett ansikte som tittar på mig, en ung flicka och det är som att jag känner igen henne. Det oskuldsfulla, enkla och självklara som lyser i hennes ögon och...
- Goddag! Visst är den gudomlig?
Jag vänder mig om och möts av två vänliga ögon tillhörande en äldre kvinna. Vi hälsar och hon berättar kort att ”tillståndet har stabiliserats men att doktorn har förordat ytterligare en period av medicinering.”
Hon pratar sådär gammeldags barskt som de gör i gamla svenska långfilmer och jag får svårt att hålla mig för skratt. Som tur är får hon syn på någon annan och lämnar mig med en liten nätt nick, pekande mot en korridor.
Jag letar mig fram till rum nummer 258, knackar försiktigt på dörren. ”Kom in!” hör jag inifrån, öppnar den massiva dörren och går in.
Han sitter på sängen med en bok i handen, Det omöjliga av Sonnevi.
- Jag har väntat på dej. Hur gick resan?
- Bra, jag skrev lite på min nya låt...
- Så bra.
Jag tittar mig omkring i rummet, där ligger böcker, skivor och diverse papper i högar. En påse med brev, kan det vara mina? En gammal stereo, en freestyle.
- Jag lyssnar mycket på musik, väldigt mycket faktiskt... Sjostakovitj, Mozart, Brahms... Och så Keith Jarret; Kölnkonserten, har du hört den?
Jag skakar på huvudet, sätter mig längst ut i hörnet på en stol med kläder, omtumlad av att se honom så upprymd.
- Helt underbar musik, han spelar piano och han improviserar, kan du tänka dej, improviserar i säkert en och halv timme... Helt solo!
Han rusar upp och sätter på skivan, vill att jag ska lyssna här och nu. Och jag gör det, för hans skull. Det är inte min musik, men det låter mycket speciellt så jag fattar varför han gillar den.
- Annars då? undrar jag när han äntligen lugnar sig.
- Nja, jag läser lite, promenerar... Ibland spelar jag kort med några av dom andra. Eller biljard.
- Har du lärt känna nån? Fått några vänner?
- Nä, egentligen inte. Jag tycker dom verkar så... Fast jag är väl likadan förstås.
- Har du tänkt nåt mer på det vi pratade om i telefon?
- Inte mycket. Vill du ha kaffe förresten, det är fika nu vid tre.
- Kaffe, visst.
Säger jag och ler mitt bredaste leende. Jag dricker egentligen te, men har inte mage att säga det.


Vi går ned till matsalen och tar för oss av det uppdukade, lägger märke till att han tar rejält med vaniljsås och grädde till äppelkakan. Men han verkar glad och flirtar ohämmat med kökspersonalen, jag kan inte avgöra om det är anställda eller intagna. Han skrattar mycket och jag hoppas att det är ett gott tecken, se om jag kan få honom att öppna sig lite.
Det är en skön septemberdag och vi sätter oss i solen med äppelkakan. På marken omkring oss i trädgården ligger fallfrukten och jäser i solskenet. Tar ett djupt andetag...
- Hur länge sen är det vi sågs egentligen? frågar han.
- Tre år. Jag hade just varit och träffat Frida.
- Frida?
Oron kommer som en elektrisk impuls och hans ögon spanar efter något osynligt borta i skogskanten.
- Hon mår förresten alldeles utmärkt, har flyttat till Sölvesborg och fått två härliga ungar.
- Är hon inte arg på mej?
Jag lutar mig fram och lägger handen på hans, klappar lite. Hans hand tar tag i min, drar försiktigt men bestämt, som en tydlig signal. Och nu är han som ett öppet sår:
- Kan du förlåta mej? Snälla, säj att det finns en liten liten chans..?
- Ta den här, säger jag och ger honom min pappersservett.
Han snyter sig ett par gånger och tittar sen - nästan lyckligt - på mig.
- Jag är så glad... jag är så himla glad att du är här. Förresten kommer jag nog att dö snart...
- Men herregud, du ska inte dö! Du ska fylla femti, det är vad du ska göra.
- Jaha!?
Han skrattar högt och kastar sig glupskt över äppelkakan igen, vaniljsåsen liksom sväller i munnen. Jag hör ett läte, ett lystet litet läte som kommer ur strupen men så upptäcker han att kaffet är slut och plötsligt är han borta. Väck.
Hämtar andan lite, känner att jag får passa mig. Mina tårar får vänta. Till en annan gång. Runt omkring sitter fikande människor, lågmält pratande. Hör inte vad de säger men ser på deras framåtlutade överkroppar att de värnar om vartenda ord. Det är viktigt nu, viktigt att lyssna och förstå.
Plötsligt ligger det en gul lapp på bordet. Tar den, vecklar ut och läser tre darrigt handskrivna ord: Jag älskar Dig!
Några envisa getingar surrar omkring mitt huvud, jag är iskall. När de närmar sig hans äppelkaka viner dagens Expressen genom luften och lämnar tre döda getingar på bordsduken. Någon skrattar i bakgrunden, en mansröst ropar: ”Tjena Simon!”.
- Vad gör du? säger han och sätter sig.
- Jag köpte en tidning åt dej, med söndagsbilaga och allt.
- Du kanske också ville ha mer kaffe?
- Nä nä, det är okej.
Sen sitter vi där och bara ler mot varann.

  • Comments(1)//dagboken.dramadialogen.se/#post8