Dagboken

Dagboken

Välkommen!

Här finns en del utdrag ur mina texter men även annat.

Till Hemsidan: http://www.dramadialogen.se

Du behöver inte logga in för att skriva kommentarer!

Recension Kinski o Döden

Dramatik!Posted by Kristofer Nilsson Mon, March 21, 2016 20:01:07
http://www.kultursidan.nu/?p=24492

Läs, läs, läs!


Tron, hoppet och ångesten

Påsken närmar sig, ett drama om död och liv. Ute segrar våren över vintern, fågelkvitter, vintergäck och krokus livar upp stadens parker och trädgårdar. Margareta Kinski skakar som ett snustorrt asplöv.

Det blir en lång natt hemma hos brodern Josef. Syskonen Kinski har inte setts på många år och de har en hel del att tala om. Mycket talar de om döden, något om livet, de rentav snuddar vid kärleken. De existentiella frågorna cirkulerar på scenen på Teater Bråddgatan 34 medan metronomens tickande kapar sekunder. Det är lördag kväll och Teater Kinski har urpremiär på Kinski och döden.

På mattan i Josefs vardagsrum står fåtöljen invid schackbordet. Som schackpjäser reser sig två smala hyllor, svart drottning lutar mot vit kung. Utanför mattkanten ligger en långskaftad spade, Josefs yrke är dödgrävarens.

Goda arbetskamrater. I en tillbakablick möter vi Josef Kinskis vän Nestor.

Ordet har blivit kött. Idéromanen Josef Kinski och döden av författaren Melker Garay har, som all hans litterära produktion, ett mycket svart omslag. Ur dess innehåll har dramatikern och regissören Kristofer Nilsson Ahlberg skapat en synnerligen svart komedi.

Tre skådespelare på scenen. John Hedman spelar Josef Kinski, Eva Carlsson gestaltar Margareta Kinski och Lise Müller kreerar papegojan Vincent och alla de andra. Spelstilen är stiliserad, ibland över gränsen till stel, mellan en smula naturalism och dubbelt upp av surrealism. Även koreografi bryter in.

Vid sidan av scenen intonerar musikern Marcho Marchev Härlig är jorden som förbereder publiken på vad som ska komma. Mellan scenerna klämmer han klaffarna i ångestskrik och andra mer eller mindre upplyftande stämningslägen. Han spelar på flöjt, saxofon och klarinett, dragspelets bälg andas tango.

Skrattet blir en förmildrande omständighet, för syftet med uppsättningen är att tala allvar om döden. Som upplysta nutidsmänniskor vet vi egentligen att när hjärtat slutat slå och hjärnans elektriska signaler slocknar några minuter senare så är det slut. En handuppräckning bland publiken – vem har aldrig haft ångest inför döden och efterdöden? – skulle förmodligen ge magert utfall. Vi människor är inte så rationella, vi bär på alla tre: tron, hoppet och ångesten.

Mest handlar Kinski och döden ändå om livet. För det visar sig att under Margaretas djupa dödsångest bor hennes längtan och oförmåga till livet. Margareta och Josef i samtal:

– Jag vill inte dö. Jag vill inte ens tänka på att dö. Jag vill leva.

– Lev då. Innan du dör.

– Ja, men hur gör man?

”Att vara eller inte…”. Fel Shakespearecitat, bannar Vincent/spelledaren.

John Hedmans Josef är mer sympatisk men Margaretas besök skrapar på hans yta. Han grubblar över döden, läser i sina böcker och skriver i sina anteckningar med samma intensitet som han gräver sina gravar. Han säger sig vilja förstå döden, förstå dess mening. Men det kanske är livet han först borde förstå.

Vi får snart veta att även han har sitt handikapp, där fanns en gång en älskad Heidi.

Eva Carlsson står med den bleka Margaretas bibel i sina skakande händer. Den bild av kristendom som förmedlas genom henne är torftigt snäv. Hon har läst sin bibel men inte smält den, skulle man kunna säga.

Hennes längtan är Gud och paradiset, kanske även en dvärgpudel. Det känns som vore hon fortfarande 14 år och väntar på att bli sedd och bekräftad. Hade hon varit ung nu skulle hon velat stå i Idolkön, men inte vågat.

Men varför snuddar hon aldrig vid hoppet i form av förlåtelsen, om hon är katolik, eller nåden, för lutheranska syndare?

”Döden är den stund människan möter sig själv”, säger någon. Kanske det är Josef, troligare är det Döden, en av de många besökare som Lise Müllers fascinerande papegoja Vincent presenterar i kraft av sin roll som spelledare. Hon driver på, piskar fram samtalsämnena i rask följd, om döden som skräck eller befriare följs av frågor om själens existens och om evigheten.

Till slut kokar det ändå ner till den psykologiska spelplanen vilket gör att det trots allt kan ses som drama/teater och inte ett filosofiskt samtal i förklädnad. Där fanns en familj, den tog svår skada. Syskonen övergavs och övergav sig själva.

Kristna, troende av alla andra slag, agnostiker och icke-troende, kollektiv eller individer, alla vidrör vi – eller försöker begrava – samma frågor. I föreställningens skrattspegel kan vi få syn på oss själva. Att våga möta det förflutna är första steget mot ett bättre liv. Ta vara på det.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin och Roland Johansson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin


TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

19, 24 mars, 2 april 2016, kl 19
Kinski och döden

efter Melker Garays bok Josef Kinski och döden

Manus och regi: Kristofer Nilsson Ahlberg
Scenografi och kostym: Jenny Berglund
Musik och teknik: Marcho Marchev
Producent: Carin Fahlén

Prod: Teater Kinski och Teater Pelikanen

SKÅDESPELARE

John Hedman

Eva Carlsson

Lise Müller

LÄNKAR

Teater Kinski Facebook FB-evenemang

Teater Bråddgatan 34 hemsida Facebook

Slutet närmar sig för Kinski och döden reportage Kulursidan.nu 17/3 2016

Garays Josef Kinski och döden blir teater reportage Kultursidan.nu 20/1 2016





  • Comments(0)//dagboken.dramadialogen.se/#post31